.

mörkt som en höstnatt utan måne i mitt rum. tre ynkliga ljus med flämtande, brinnande vekar skiner. försöker förgäves komma på något vettigt att skriva till er.

ibland vill man bara tycka synd om en själv. känna att allt är värdelöst och att du inte har någon mening i världen. samtidigt som man vill krypa ihop under täcket, så vill man bara berätta för någon hur man känner. få höra den berätta för en att man är värdefull. att man visst betyder någonting, att man är speciell.

samtidigt som alla är speciella och unika, så är ju egentligen ingen det. ifall alla är speciella så är det ju inget ovanligt med det?

fan att allt ska kännas så pisst ibland. det jobbigaste med det är att jag får hemska skuldkänslor. vafan bruden, du har det ju bra, tänk på alal ungdomar som blir diagnotiserade med depression och ångest, och här ligger du och gnäller för att alla inte berättar för dig hur underbar och speciell du är..

medan ljusen brinner på vill jag meddela att jag hoppas det kommer kännas bättre snart. no pity-talk.